Eftersom jag redan har konstaterat att min intellektuella kapacitet inte räcker till när rummet har huvudrollen är det vansinne att fortsätta försöka. Men jag konstaterade ju också att det man inte riktigt klarar av att prata om är det man helst vill prata om.

• 1975 fanns bara tre megacities: New York, Mexico City och Tokyo. Resten var produkten av dystopisk sci-fi. Trettiofem år senare finns tjugo till, med namn som Jakarta och Lagos utmanande världens traditionella storstäder. 2050 kommer tre fjärdedelar av jordens befolkning på i städer. Det betyder fler megacities.

“Cities are simply no longer recognisable. They used to be the populated areas around religious institutions or seats of political power. These days they’re whatever an infrastructure can support.” David d’Heilly

• Fem år efter färdigställandet står miljonstaden Ordos fortfarande tom. Det är bara en av många moderna spökstäder i Kina, byggd från scratch men aldrig befolkad.

• DJ /ruptures projekt Nettle släppte nyligen albumet »El Resplandor« (Spotify) som är soundtrack till en icke-existerande Stanley Kubrick-film. »El Resplandor« ljudlägger ett övergivet, hemsökt lyxhotell i Dubai. Det är bättre i teorin än praktiken, men väcker givetvis frågan: Hur låter Ordos? Hur låter en stad som aldrig haft något liv?

• Raka motsatsen till till Ordos är de ambulerande migrationsstäder som William Gibson pratar om i intervjun »Cities in Fact and Fiction«:

»Migration to cities is now so powerful, so universal, that people will create cities, of sorts, simply through migration—cities that literally consist mainly of the people who inhabit them on a given day.«

• Och den givna frågan efter konstnären Andrea Haenggis film »Lagos Be Unlimited« är givetvis: På skalan där ett högteknologiskt megacity som Tokyo är ena extremen och Gibsons organiska migrationsstäder i ständig förändring är den andra, var placerar vi Lagos?

Även om min laptop är lite äldre, flottigare och sunkigare än den Hollis Henry har var jag tvungen att fota av mitt arbetsbord för att göra det sorts skrivbordsunderlägg som Milgrim fantiserar om.

“Hollis’s desktop was a digital representation of interstellar space. Mauve galactic clouds. Was she interested in astronomy, he wondered, or was this something from Apple? He imagined the laptop displaying an image of itself instead, and of the tea press, on the white laminate. And in that imagined screen, another, identical image. Tunneling down, Escher-style, to a few pixels.”

William Gibson, »Zero History«

Nackdelen? Nu kan jag aldrig flytta prylarna på bordet eftersom hela symmetrin går förlorad.

Hela händelsen är faktiskt högst sannolik, även om det där med Jesus nog är ett missförstånd.

Dagens mest skrämmande nyhet är Aftonbladets om killen som trodde sig se Guds sons skugga, fotade den och några dagar senare förlorade all sin digitala information.

Okej, jag har väldigt svårt att se det kausala sambandet mellan ett mirakel och ett hårddiskras. Jag har också väldigt svårt att tro att Jesus, i den mån han finns, skulle ha missförståtts under 2000 år och i själva verket är ett ont virus.

Däremot så finns ju andra saker där ute. Som vill kommunicera med oss genom bildspråk som vi förstår. Direkt när jag såg nyheten kom jag att tänka på the Finns redogörelse i »Count Zero« om hur nätet har förändrats de senaste åren.

“You know,” said the Finn, “Didn’t used to be this way.” He looked at Lucas. “You people know, don’t you? I been in the trade forever. Way back. Before the war, before there was any matrix, or anyway before people knew there was one.” He lit his fifteenth cigarette of the evening, and smoke began to fill the white room.

“The last seven, eight years, there’s been funny stuff out there, out on the console cowboy curcuit. The new jockeys, they make deals with things, don’t they, Lucas? Yeah, you bet I know; they still need the hard and the soft, and they still gotta be faster than snakes on ice, but all of ‘em, all the ones who really know how to cut it, they got allies, don’t they Lucas? Ghosts, voices. Why not? Oceans had mermaids, all that shit, and we have a sea of silicon. It’s a whole universe out there, and every year it gets a bit more crowded.”

Att tro att det skulle vara Frank Zappa, som en kommentar till artikeln gör, är bara dumhet och idioti.

Slutsatsen är enkel: Jonas såg inte Jesus. Jonas såg Wintermute anta en skepnad som Jonas kunde känna igen och relatera till. Case closed. Frågan är bara vad som händer härnäst?

Okej. Jag ojade mig för ett par månader sen om att William Gibsons »Neuromancer« ska filmatiseras av Joseph Kahn som har Britney Spears-videos som främsta merit.

Eftersom jag var kritisk till det så måste jag älska det här.

Konstnären Brody Condon ska sätta upp »Neuromancer« som teater i en lada i en liten ort i Missouri. Rollen som Case kommer spelas av den gamle vänsterradikale hippien Ray Radke (bilden) och övriga roller besätts av amatörskådespelare från den lokala baptistkyrkan. Och just det, från Condons projektbeskrivning:

“The performance will be executed in the deadpan style of the videos of Raymond Pettibone. A distinct lack of emotion will be present, and some actors will read directly from the scipt.

All virtual reality scenes will be accompanied by a live band performing Indonesian Gamelan music, while all cyberspace environments will consist of moving, painted cardboard props.”

En film som beskriver det hela med bilder på ladan (!) och några ord på vägen om heroin från huvudrollsinnehavaren (!!) och en grym svärdfajt (!!!) finns på denna länk. Kan det här bli annat än lysande?

Foto av Pinkbelt

The Bredäng Double Act gör en återkomst! Ikväll spelar jag och Managern lite elektroniskt, Embrace, swindie och Kylie i baren på Flyktsoda, Debaser Medis.

Det är svårt det här med filmatiseringar av saker man gillar. Två projekt är jag för tillfället kluven inför. Kommer det bli asbra eller värsta kalkonerna på länge? Det känns som att mellanläge saknas i dessa fall. Dels är det min favorit-TV-serie som barn, »V«, som är på väg tillbaka i film- och TV-form i och med »V: The Second Generation«. Dels är det »Neuromancer« som är i pre-production och kommer regisseras av Joseph Kahn, en kille vars främsta merit sedan tidigare är videona till Britney Spears »Stronger« och »Toxic«. Lysande eller katastrof?

Mad For It har släppt ny EP med Parker Lewis. »Written And Directed By Parker Lewis« heter den och finns att ladda hem hos Mad For It (eller sendspace).

Det var kul på Riksdagens öppna hearing om upphovsrätt på Internet när Ludvig Werner, styrelseordförande på IFPI, pratade om nya sätt att distribuera musik och pratade sig varm om »Marie Bergman«s prenumerationsvariant på mariebergman.net. Det är en grym tjänst, men kunde han inte researchat namnet?

Det är aldrig försent att upptäcka fantastiska saker (det är i alla fall en bra ursäkt) och jag har precis upptäckt »The Guild«, en lysande liten »web-TV-serie«. Skaparen, författaren och huvudrollsinnehavaren Felicia Day är rent och skärt geni.

I fredags spelade jag på Klubb Pingvin i Umeå. Innan jag berättar om den surrealistiska resan dit så måste jag ta av hatten och buga för det andra bandet som spelade, Cartwall från Piteå. Jävlar vilket drag det var. Så coola, så talangfulla… Om inte de får ett troget följe ska jag äta upp min Harris Tweed-gubbkeps. Cartwalls MySpace-sida.

Nå.

När jag skulle flyga till Umeå i fredags var flyget såklart försenat (inte stressigt, nejdå, jag hade en hel halvtimme på mig från att taxin kom fram till klubben till entrén öppnades). Jag hamnade i puben på Arlanda och råkade i samspråk med två personer som var från en iransk handelsdelegation som skulle resa runt i Sverige och knyta vänskapsband och prata investeringar.

Minns alla Shinya Yamazaki från William Gibsons The Bridge-trilogi? Han är en japansk antropolog som sitter på snabbmatsställen och glider runt i norra Kalifornien och liksom bara antecknar vad amerikanerna gör. Hur de betér sig, vad de säger, hur de säger det. De här två killarna från Iran var ungefär likadana.

När en av dem skulle köpa öl ville han ha en svensk öl. Jag kikade i baren och det var bara Falcon Export som fanns. Jag sa till honom att den var »svensk« men att det var en ganska plain lager som inte gör någon direkt lycklig. Han köpte en – och hade sedan 20 följdfrågor om svenskars ölpreferenser och dryckesvanor. Att förklara konceptet med att de flesta köper »en stor stark« fast det är ett mått och inte ett märke och att jag själv tycker det är ett förkastligt sätt att förhålla sig till öl för någon som knackade sig fram på engelska var inte lätt.

Frågan dök upp om vad jag gjorde där. Jag sa att mitt plan till Umeå i norra Sverige var försenat. »Ahh! Are planes in northern Sweden always delay?« kom som ett brev på posten.

Fältstudier i all ära, men efter ett tag lommade jag iväg till gaten och kollade »Family Guy« i min iPod istället.

Det är lätt att glömma bort vilken skillnad det egentligen är på kvalitet och kvantitet. Detta gäller särskilt när vi pratar om musik. Remixarna av Pet Shop Boys »Minimal« väller in och rinner över. Dub hit, mix dit, edit där borta. Jag vet faktiskt inte i vilken ände vi kan börja, förutom att konstatera att Pet Shop Boys är djävulen när det gäller kvantitet.

Jag har alltid gillat remixen som konstform. Då menar jag inte den disträa, obligatoriska Roger Sanchez-remixen på en singel av Madonna eller de lika intetsägande minimaltechnomixarna gjorda av minimaltechnofolk på andra minimaltechnofolks låtar som låter ungefär likadant. Jag gillar remixen när en låt har spelats in, upphovspersonen känner lite på den och sedan säger »Han och hon ska få tolka denna!«.

När The Neptunes gav sig på »Harder, Faster, Better, Stronger«, när The Avalanches gjorde latinamerikansk gatufest av »So Why So Sad« eller när Jacques lu Cont lät »Mr.Brightside« bli arenaepos… Just i de stunderna har remixen som konstform stått på sin topp. Exemplen är hur många som helst, egentligen. Trentemöllers onda »What Else Is There«, Fennesz sabbade »Last Exit«, ja ta The Prodigys galna version av Front 242s »Religion« eller vad som helst. Ni hajar vad jag menar.

Remixen är en konstform när den är uttänkt, när två stilar möter varandra och något nytt uppstår under tiden.

Pet Shop Boys har varit bra på det där, att hitta rätt folk på rätt plats och fått dem göra något nytt av låtarna. Men den här »Minimal«-lavinen… Det känns hopplöst trist. Och det är ju inte första gången de gör det. Tänk bara:

»I Wouldn’t Normally Do This Kind Of Thing (7″ Single Mix)«
»I Wouldn’t Normally Do This Kind Of Thing (DJ Pierre Club Mix)«
»I Wouldn’t Normally Do This Kind Of Thing (DJ Pierre Wild Dub Pitch)«
»I Wouldn’t Normally Do This Kind Of Thing (DJ Pierre Wild Pitch Mix)«
»I Wouldn’t Normally Do This Kind Of Thing (DJ Pierre Wild Tribal Beats)«
»I Wouldn’t Normally Do This Kind Of Thing (Extended Nude Mix)«
»I Wouldn’t Normally Do This Kind Of Thing (Wild Pitch Mix)«
»I Wouldn’t Normally Do This Kind Of Thing (Grandballroom Mix)«
»I Wouldn’t Normally Do This Kind Of Thing (Wild Pitch Dub)«
»I Wouldn’t Normally Do This Kind Of Thing (Beatmasters 7″)«
»I Wouldn’t Normally Do This Kind Of Thing (Voxigen Mix)«
»I Wouldn’t Normally Do This Kind Of Thing (Album Version)«

Det har kommit en del sådana remix-floder de senaste åren. En låt släpps, jag laddar hem, älskar. Lyssnar på någon av de 2-3 remixarna från tolvan och hittar en favorit. Lyssnar på den. En månad går. En remixtolva kommer. »Wow, kul!« och så laddar man hem och lyssnar. Sen går det två månader. »Har du hört att de släppt en limiterad remix-tolva inför USA-släppet?« »Åh, nej, berätta mer?«. Det här upprepas ett tag och till slut finns det så många edits och mixar att inte ens själva ursprungslåten inte känns särskilt rolig längre.

Nånstans runt den tionde remixen av Luomos »Tessio« så dog den, exempelvis. Inflation, tror jag det kallas. Eller är det någon som har kvar något engagemang inför det här:

Alter Ego – »Rocker (Original mix)«
Alter Ego – »Rocker (Eric Prydz remix)«
Alter Ego – »Rocker (Dub)«
Alter Ego – »Rocker (Erol Alkan’s Deaf Disco Re-Vised) «
Alter Ego – »Rocker (Plastikman remix)«
Alter Ego – »Rocker (Erol Alkan Re-Edit)«
Alter Ego – »Rocker (Earl Shilton remix)«
Alter Ego – »Rocker (Radio Edit)«
Alter Ego – »Rocker (Poxy Music’s Tautology)«
Alter Ego – »Rocker (The Unknown Beatbox Version)«
Alter Ego – »Rocker (Black Strobe remix)«
Alter Ego – »Rocker (Wink’s Acid Rocker Interpretation)«
Alter Ego – »Rocker (Stanton Warriors Vocal Mix)«
Alter Ego – »Rocker (Stanton Warriors Instrumental Mix)«

I en mycket bra artikel i Wired om cut-and-paste-estetik och customizing skrev William Gibson förra året följande:

»Today’s audience isn’t listening at all – it’s participating. Indeed, ‘audience’ is as antique a term as ‘record’, the one archaically passive, the other archaically physical. The record, not the remix, is the anomaly today. The remix is the very nature of the digital.«

Han hårddrog det aningen – eftersom det ju är en större del av massorna som passivt konsumerar än som aktivt deltar – men någonstans i kärnan av hans påstående finns ändå en aktuell poäng: En låt är inte längre bara en låt, den är också bränslet som driver en digital mashup-kultur, en digital podcast-kultur, en digital mp3mix-kultur.

Bara för att klargöra var jag står innan vi kommer till det allvarliga i detta: Jag älskar en bra remix. Jag är själv del av den digitala musikkulturen och de uttryck den tar sig och jag älskar varenda minut av det. Detta hindrar mig däremot inte för att se problemen. För problem kan det leda till. Vi kan ju börja med att läsa det här:

Le Sport – »Chemical Drugs (Motion 44 Remix)«
Le Sport – »Chemical Drugs (Peter Aries Remix)«
Le Sport – »Chemical Drugs (Motown-Bashing Refix)«
Le Sport – »Chemical Drugs (KC-DC Remix)«
Le Sport – »Chemical Drugs (A Copycat Mix)«
Le Sport – »Chemical Drugs (Electronic Soul Mix)«
Le Sport – »Chemical Drugs (Yeah Someday RMX)«
Le Sport – »Chemical Drugs (Jospressen rmx)«
Le Sport – »Chemical Drugs (Eurostripped By T.Palmer)«
Le Sport – »Chemical Drugs (Julian Simpson remix)«
Le Sport – »Chemical Drugs (Mitch-Timmy remix)«

Den lysande musikbloggen DiscoBelle.net har räddat många arbetsdagar för mig. Alltid när jag haft som tråkigast och mitt musikbibliotek känts skittrist har jag kunnat gå in där för att hitta DJ-mixar, mp3or och webradiolänkar så grymma att de skulle kunna förgylla en eftermiddagsfika med Ingvar Oldsberg i skärselden. Frågan är bara om de visste vilket monster de skapade när de la ut spåren till Le Sports »Chemical Drugs« för nedladdning och fire-at-will-remixande?

Idén att lägga ut spår från samtida pophits (tidigare har de också lagt ut Oturs »Apart«) för remixande är kreativ och helt i linje med William Gibsons påstående ovan. Det är nyskapande och ger samtidigt en möjlighet för aspirerande producenter att pyssla med the real deal med separerade ljudspår istället för att göra bootlegmixar av vanliga låtar. Själva idén var väldigt bra och all heder till Le Sports frikostighet och DiscoBelles initiativ för det. Problemet är bara… inflationen.

Jag kastade mig över Motion 44-remixen eftersom de alltid levererar bra skit. Mycket riktigt svängde det satan. Jag re-postade den här på bloggen efter att ha guppat runt i min skrivbordsstol en hel dag till den. Så långt var DiscoBelles djärva remixexperiment lyckat. Men efter det… Jag lyssnade en halvminut på Peter Aries-mixen och gick sedan kvickt tillbaka till Motion 44. Där har jag hållit mig sen dess.

Alter Egos »Rocker« tömdes på innehåll efter ett tag och på vägen dit hade det ändå varit namn som Black Strobe, Plastikman och Erol Alkan som behandlat den. Upplevelsen ebbade alltså ut till och med när några av de bästa på området fått gå loss i för stor mängd. Det hade varit en stor otjänst mot »Chemical Drugs« att göra den till paria genom att lyssna igenom tusen tolkningar.

Jag vill gärna tänka att det är såhär: Pet Shop Boys »Minimal« är en singel med Tocadiscos »Sunday at Space mix« som baksida (de har lyft fram pizzicatosarna! Bästa!). Le Sports »Chemical Drugs« är en singel med Motion 44-mixen som klubbgungsbonusspår. Det hade varit så… fokuserat.

Den digitala kulturen är ung och det har ännu inte formulerats några regler. Det mesta är möjligt och det är detta som gör den så attraktiv. Det största misstaget som den digitala kulturen kan göra är däremot att tro sig stå över grundläggande begrepp som inflation.

De gamla spanjorerna trodde också att allt var möjligt när de upptäckte ett berg fullt av guld i Bolivia och började trycka pengar för glatta livet, med följden att apelsinpriserna steg 400% i ett nafs.

Låt oss dra en gräns vid max fyra remixar per låt, ok? Låt det stanna där. Välj noggrant ut vem som har potentialen att tillföra något till låten (känt namn eller inget namn spelar ingen roll, bara det finns en tanke med valet), släpp tolvan och låt sedan bli att röra spåret något mer. För hur nyfiken jag än är på att höra spännande omarbetningar finns det en gräns för när »spännande omarbetning« övergår till »bara ännu en omarbetning«, och den kommer ofta fortare än man anar.